TimeOut – Lukas 24/7 prayer

“HERREN, HERREN är Gud, Han är värdig allt lov all ära och Han är mäktig att föra sitt folk in i det Han har bestämt, ja Han är mäktig att göra under, Han är stor och underbar, all vishet all kunskap finns i Honom, Han är för evigt vår Far”

Den här sången sjöng inom mig den första bönetimmen jag var här. Den innehåller rätt så mycket löften tycker jag, Gud är HERREN. Han har bestämt något och Han för sitt folk dit. Visheten och kunskapen finns i honom.

Annars upplever jag en stor nåd i det här rummet, hit får jag komma också med min synd. Jag får bekänna och be om förlåtelse och be om att på nytt få bli fylld av Guds Ande

Psalm 51:12-14 “Skapa i mig , Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande.”

Gugge

Otroligt hur böneatmosfären slår emot en redan i trappan. Det här är ju berusande. Funderat mycket över Guds Ande, och om vi ibland i våra sammanhang glömmer bort att fråga “har ni då fått Anden”? Det verkar som om Anden och hans gåvor är främmande för så många.

Behöver vi ta tag i det här mera i församlingen? Vi behöver leva i Andens närvaro och hans påtagliga, dagliga kraft.

Toffi

Den i ordningen fjärde böneveckan körde igång med en gemensam bönesamling. Denna gång är veckan litet kortare (5 dagar i stället för 7). Nytt för denna gång är också att det är gemensam bön varje dag kl 18.

Vi var ett tiotal samlade till inledningsbön, från studenter till pensionärer. Kändes bra med en generationsöverskridande bön, och att det här inte bara är “de yngres” grej.

Bönerummet är uppe i Hagasalen, vilket känns överraskande bra. De som inrett bönerummet har verkligen lyckats göra salen till något annat än den vanligtvis är.

Bönerna handlade om Guds faderskärlek, om hans överflödande nåd, om hur han vill att vi verkligen skall bli fria, i synnerhet från all form av rädslor; rädsla för en sträng Gud, rädsla för straff, rädsla för människor, rädsla för ensamhet, mörker, eller vad som helst. Gud vill att vi skall vara fullständigt fria.

Den fullkomliga kärleken fördriver allt mörker! – 1 Joh. 4:18

Sitter i bönerummet och hör på Matt Redman:
“You will not share your glory with another! You shall not share your glory with another, Jesus!”

Så sant som det var sagt. Hur som helst, HÄRLIGT att vara här igen, och på nåt sätt ännu mera i församlingens mitt än då bönerummet varit nere i källaren. Jag älskar er alla!

-Toffi Perret

The Lord is here, praise the Lord!

För en liten stund sedan på vägen hit tänkte jag: – är jag verkligen normal som traskar iväg till Lukas för att be kl 02 – 04 på natten?

..och praise the Lord, jag är normal för Herren är starkt här och välkomnar mig! Jag fick genast omsluta mig i hans kärleksfyllda värme och fick genast en stark känsla av att vår Gud är sannerligen verklig. Gud verkar mäktigt ibland oss och leder oss in på fridens väg!

Praise you Lord, för detta bönerum och för att du starkt har talat till oss under denna bönevecka och Herre välsigna vår värld och alla människor i nöd! Tack för att du håller hela världen i din hand!

Jag älskar Dig Herren!

Pia

En voi muuta kuin olla samaa mieltä siitä, että tämä rukousviikko on todella hieno ja tarpeellinen asia, jota kannattaa jatkaa ja kehittää. Rukoilemme yksin ja perheen kanssa, mutta rukous seurakuntana on myös tärkeää. Herramme ei ajattele vain yksittäisiä ihmisiä, vaan seurakuntia, kansakuntia ja lopuksi ihmiskuntaa. Hänellä on sanottavaa meille seurakuntana. Herra antakoon meille kuulevat korvat!

Yksi asia, joka tuli jälleen eteeni on rukoilla enemmän elämän arkitilanteissa. Monesti olen luvannut rukoilla jonkun tutun puolesta ja unohtanut sen. Aloin rukoilla välittömästi paikan päällä enkä antanut itselleni mahdollisuuta unohdukselle. Toiseksi minua on vaivannut se, että kun tapaamme veljinä ja siskoina, jätämme usein rukouksen ja arkailemme ehdottaa sitä. Tässäkin haluaisin tehdä parannusta. Huh, nyt te kaikki tiedätte!

Ylistys, kunnia ja kiitos meidän Herrallemme Jeesukselle Kristukselle! JM

Efter en alldeles för kort timme i bönerummet med frun är det dags att lämna över åt följande bedjare. Det är lätt att be här, och under veckan har jag både skrikit, gråtit, skrattat, hojtat, sjungit och varit tyst.

Suck. Kommer att sakna det här stället.

Toffi

Vänligaste hälsningar till dig, käre läsare!

Jag hade inte alls planera att komma hit till bönerummet den här veckan, men ja ändrade mig ganska snabbt. När jag kom hit föll jag genast på knä framför korset och bad om att Gud skulle på något sätt tala, eller visa sin vilja till mig ikväll. Jag väntade i ca 5 min. men inget hände… “Besviken” gick jag och koka en kopp kaffe. När jag gick förbi just det här bordet som du nu sitter vid, rokade jag se Handboken För Livet. “Jahaa”, tänkte jag, “kanske man sku kunna ta en stund med Guds ord.” När jag slog upp handboken, rokade jag öppna uppslaget med sidorna 658 – 659, javisst, Jakobs brev. Jag läste första sidan och utbrast i ett gott skratt! Jakobs brev handlar om att avslöja en oetisk livstil och vad ett egentligt kristet liv handar om. HALLELUJA! Just vad jag behöver! Jag har nämligen länge haft problem med att leva ett kristet liv. Det står skrivet att den som tvivlar i sina beslut och i sin tro är likadan som vågorna på ett stormigt hav, dom slås hit och dit av den kraftiga vinden. Just så har jag känt mig i en ganska lång tid. Jag har bett om vishet och att Gud skulle leda mig i ALLT vad jag gör, men JAG har inte märkt någon skillnad. Nu vet jag varför jag inte har märkt någon skillnad. Jag ber inte i tro… Jag har många gånger märkt att jag tänker mig själv som en kristen, jag säger att jag är en äkta kristen,men är det verkligen så? Gör jag det Gud vill att jag skall göra? Följer jag Hans heliga vilja? Jag fösöker och försöker, men det är svårt. Det finns exakt TVÅ allternativ: du låter Gud leda dig i allt du gör, eller sen stänger du ut Honom ur ditt liv. Så enkelt är det! “Okej, enklare sagt än gjort” kanske du säger, men är det verkligen sååååå svårt? För mig är det självklart, jag tar emot Gud med öppna armar, men ändå känns det som om jag skulle misslyckas på något sätt. Man kan säga att jag lever ett två-sidigt liv. Jag är sådär kristen-kristen när jag är tillsammans med andra kristna, men jag är mindre kristen (om alls) i mitt vardagliga liv. Därför talade Jakobs brev mycket starkt till mig, och min puls var i taket när jag hade läst brevet. Jag har svaret till ett kristet liv framför mig, och nu är det upp till mig om jag vill ta emot det! Det här är också en sak som du JÄTTE gärna an be för, m du vill. Att jag skulle hitta den röda tråden med Gud i ena ändan och jag i den andra.
Gud välsigne dig! Och hoppas du har en hääääärlig stund i bönerummet!

Ode

Saara skrev om bibelbilderna i bönerummet. Jag har också fastnat för dem de gånger då jag varit här. Min bön har blivit: “Jesus, jag vill vara som du. Jag vill föra ut ditt rike till de slagna, till de sjuka, till barnen. Jag vill bota de sjuka, jag vill uppväcka de döda i ditt namn. Jag vill förmedla förlåtelse till de som tappat bort sig, jag vill ge mat åt de hungriga (Ge ni dem att äta)”.

Jesu befallning var ju så enkel men samtidigt svår: Ge ni dem att äta (5000 famijer)! Bota ni honom (fallandesjuka pojken)!

Vi förväntar oss på något sätt att Jesus skall göra allt för oss. Och på ett sätt har han ju gjort allt för oss. Men hans uttryckliga befallning var att vi skall göra hans gärningar, om vi förblir i honom.

Hårda ord. Jag tror att vi, som en Gudsman jag respekterar storligen sade, måste börja räkna med att det inte finns någon plan B. Gud har bara en plan A; att vi skall göra det han befallt oss. Bara då vi inser det får vi den motivation som krävs för att söka efter det Jesus har befallt oss att göra.

Det finns inga ursäkter, inga undanflykter, så jag måste göra allt jag kan för att fullborda loppet. Frågan är egentligen: Om Jesus har sänt mig, har han då inte också i den Helige Ande gett mig allt jag behöver för att fullborda uppdraget?

Toffi

Jag leddes i natt i min läsning bl.a. till Jesaja 62. Hoppade till då jag läste Jes. 62:6-7:

“På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.”

Hur skulle det vara om vi skulle läsa Helsingfors där det står Jerusalem? Tänk om vi skulle ropa till HERREN dag och natt tills han gör Helsingfors till en lovsång på jorden.

Det går så lätt att våra böner handlar om oss själva. Kanske Gud har kallat oss att vara väktare på muren för vår stad?

Toffi

mutta minun kansani, joka on otettu minun nimiini, nöyrtyy, ja he rukoilevat ja etsivät minun kasvojani ja palajavat pahoilta teiltänsä, niin minä kuulen taivaasta ja annan anteeksi heidän syntinsä ja teen heidän maansa jälleen terveeksi. 2.Aikakirja 7:14

Men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvände sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land 2. Krönikeboken 7:14

Tämä on kova sana Jumalan omalle kansalle, joka me olemme. Hän aloittaa työnsä omistaan. Itse sain tehdä parannusta siitä, että olen tyytyväinen itseeni väärällä tavalla ja mittaan hengellisyyttäni inhimillisellä mitalla. Kannatti tulla ja antaa Jumalan näyttää vähän omaa itsekeskeisyyttäni. Yllä oleva sananpaikka vaikuttaa vaativalta, muta se on ainoa tie Jumalan todelliseen siunaukseen. Herra autttakoon minua kuolemaan itselleni ja elämään enemmän hänelle. Siunausta teille siskot ja veljet! Tarvitsen teitä! JM

Har någon annan sett på de tryckta gamla bibelbilderna som är uppställda bönerummets väggar? De är geniala. Jesus berörde verkligen de människor han mötte.

På min vänstra sida står den gode herden, den förlorade sonen, Jesus som helar, stillar storm och ger mat. Alla bilder handlar om big time chairos moments, tidpunkter som förändrar människan på ett avgörande sätt. Men på min högra sida står en affisch som föreställer den syndiga kvinnan vid brunnen med Jesus, och hon är lite extra rörande, tycker jag. Fram till mötet med Jesus har hon levt i ett självdestruktivt maniskt tillstånd, kan jag tänka mig, för vi känner henne säkert allihop på sätt och vis. Jag är fullständigt övertygad om att Jesus helade hennes inre där vid brunnen och hon fick självrespekten och självkänslan tillbaka, allt var en del av “synda inte mer”-paketet (precis som i fallet med den lama mannen som helades på en sabbat). Det var ett mönster som bröts och sår som läktes. Hon måste ha känt sig lika omskakad som efter en jordbävning den kvällen.

Det som gör mig desperat just nu i bönerummet är tanken: tänk om man kom till den punkt att man faktiskt förde samma omskakande Jesus till jobbet, till barnens dagiskompisar och till halv-fyra-tåget mot Esbo. Tala om hur stan skulle förändras!! Och tänk att det ska vara så svårt att komma så långt.

Tydligen har många tänkt på familjer denna bönevecka, så också jag. Tror att Jesus skulle bota alkoholiserade pappor och deprimerade mammor på löpande band bara han fick chansen. Via oss.

Saara

Tillbringade här mitt första pass och försöker klara av det tekniska. Tack för detta inspirerande utrymme. Bara en idé: NT har ca 400 sidor, kunde varje pass studera 2-3 sidor och rapportera vilka verser är aktuella för vår församling just nu ? Dvs som församling läsa igenom hela NT under kampanjen (gärna GT också). Mvh Kai V

Amen säger jag till det som Ronny skrev om att vi finns till för andra.

Se vad Jesus säger i Joh 15:
“Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” (v. 9)
- Och hur blir man kvar i kärleken?…
“Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek.” (v. 10)
- Vad är det för bud det handlar om?…
“Detta är mitt bud att ni ska älska varandra så som jag har älskat er.” (v. 12)
- Hur älskar man? Hur älskade Jesus…
“Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.” (v. 13)
- Det är just den utgivande kärleken det handlar om, den kärlek som inte söker sitt, att ge sitt liv. Det är kanske inte att gå i döden för någon, men just det som Ronny skrev om att leva för andra, att inte bara stirra på sig själv, att ge av det liv vi lever här.

Och så ännu en intressant kombination av verser. Kolla kopplingen mellan att bära frukt, att få vad vi ber om och att älska varandra!
“Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni ska gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni ska älska varandra.” (v. 16-17)
- Och hur var det man älskar?…
Jo, genom att hålla hans bud, budet att älska varandra, ge sitt liv för andra.

Jag ber att Gud ger oss förstånd så att vi kan ta till oss det här och jag ber att vi som enskilda och församling får mod att ställa om våra liv.

Kesia

Våra barn behöver Gud, det finns så många rädda barn.
Låt oss be att de får möta Faderns kärlek och att de får sin trygghet i Jesus.
Låt oss vara öppna för att vara Guds verktyg när han möter barnen, våra egna och andras.

Låt oss be för barnen, i min släkt fanns en troende ogift kvinna, hon dog före jag kom till tro men jag är övertygad om att det var hennes böner som bar mig.
Låt oss be för barnen och be att de lär sig be själva.

Gunilla Riska

Jag har ikväll, eller inatt, än en gång förundrats över hur självcentrerad man, hmm…alltså i detta fall jag, kan vara i min tro. Så mycket verkar handla om min gudsbild, min gudsrelation, min troskamp och min upplevelse av att inte riktigt känna den Herre jag valt att följa och tjäna. På nåt sätt upplever jag att att den här starka självcentreringen är typisk för mycket av det som händer i församlingen idag. Skall vi, skall jag, behöva fundera på vår gudsrelation hela livet? Vill Gud det? Är livets enda mening att växa i tro och lära känna Gud allt bättre och bättre, eller har han något annat i beredskap för oss? Kom att tänka på Franciskusbönens ord “det är genom att ge som man får…det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv…det är genom att dö som man uppstår till det eviga livet…” Kom att tänka på att det är i mötet med andra människor vi upptäcker vem vi själva är. Kom att tänka på att vi finns till för någon annan. Fader, hjälp oss, hjälp mig, att se detta!

Ronny

När jag satt mig ner för att be här i bönerummet, fann jag att jag är rädd. Under de senaste 1 1/2 åren har Herren jobbat med mig och prestige. Jag har fått lägga ner mitt ryke i Herrens hand. Jag har fått lära mig att sluta bry mig om vad folk tycker och tänker om att jag tror på Jesus och står för det även i offentlighetens ljus. Det har varit en befrielseprocess.

Och så nu här ikväll, märker jag att jag är rädd – Vilken prestige kommer jag “att tvingas” dö från härnäst? Är jag beredd på det? Villig att betala priset? Viljan säger ja, men förståndet säger nej.

Och så kommer orden “Var inte rädd, du lilla hjord” till mig. Jag hade ingen aning ur vilket sammanhang jag skulle leta denna vers. Så jag sökte på www.bibeln.se, läste alla “Var inte rädd” ställen och tårarna trillade ner längs kinden. Den nästsista versen var just det bibelställe jag sökte ur Luk 12:32, Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Jag rekommenderar verkligen läsnig av alla “var inte rädd” ställen. De är fyllda med underbara löften om vem Gud är och om vad Herren vill göra genom sitt folk. Hela Luk 12 är också viktigt i sammanhanget.

Jag tror att det är flera än jag som är rädda. Den senaste tiden har jag tänkt just på dessa saker även i förhållande till vår församling, inser jag i skrivande stund. Vill vi verkligen ha väckelse? Är vi verkligen beredda att ge upp vårt anseende? Den senaste väckelsen jag har hört om i vårt land kallas för Nokia missio. Är vi beredda att lägga ner vårt rykte på samma sätt, som ledarna för Nokia missio har tvingats göra? (Jag tar nu inte ställning till Koivistos val att bilda eget samfund) Är vi beredda att leva genomskinligt? Beredda att dela våra liv med varandra och mötas där vi möter sanningen om oss själva och varandra? Där börjar väckelsen, tror jag.

Catarina

När jag kom hit var mina första och främsta böneämnen:

Lärkans skolgrupp
Lovsångsbandet
Hjälpisarna på skriftskolorna
Ungdomarnas gemenskap

Det slog mig först senare att allt faktiskt hade något med ungdomar att göra. Jag tror på att Gud har något speciellt planerat för de här oss. Jag tror att vi KAN starta en väckelse! Jag tror vi KAN göra något för Guds rike!

Pappa, hjälp oss att se din plan för oss. Hjälp oss att inse att “bara” en person kan göra stora saker. Hjälp ungdomsgänget att växa i tro, styrka och gemenskap!

Michael

Jag upplevde följande bibelställe då jag höll på och ropade och härjade till Herren i bönerummet.

“Jag väntade ivrigt på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på Herren. Salig är den man som sätter sin förtröstan till Herren och inte vänder sig till de stolta , de som viker av till lögngudar. Herre, min Gud, många är de under du har gjort och de tankar du har tänkt för oss.” Ps. 40:2-6

JAG ÄLSKAR JESUS!

Seppo

Den första punkten som omnämns i Lukas’ vision är en församling i tillbedjan.

Vi måste alla bli bättre på det här. Då jag var i bönerummet lyssnade jag på lovsånger. Vid ett tillfälle, då en ny sång knappt hade börjat avbröt lovsångsledaren plötsligt sången för att brista ut i en bön. Det blev ett väldigt starkt exempel på en person som är känslig för Guds tilltal.

I helgen var jag på en helandekonferens i Stockholm där huvudtalaren, Bill Johnson, många gånger betonade hur viktigt det är att vi samarbetar med Gud. Jesus sade att han INGET kunde göra av sig själv, bara det han såg Fadern göra. Han var beroende av Anden, och behövde se och höra vad Fadern ville göra. Vi måste bli mer känsliga för Guds Ande, så att vi kan samarbeta med honom. Då börjar vi se de resultat Jesus såg.

Toffi

Jag tror det är otroligt viktigt det här med vittnesbörd. Då jag bad upplevde jag att Gud längtar att få höra sitt namn nämnt på gator och torg, i bussar, tåg, metro och spårvagnar, på kaféer, i skolorna. Tänk om det överallt skulle låta “Det här har Jesus gjort! Jesus har helat mig! Jesus har befriat mig! Jesus har hjälpt mig!”

Bara som ett enkelt vittnesbörd, inte en predikan eller ett försvarstal.

Och jag tror att vi måste börja stärka vittnesbördskulturen här i Lukas. Vad har Gud gjort i ditt liv? Kanske t.o.m. dags att börja samla in vittnesbörd på webben?

Toffi Perret