Jag har ikväll, eller inatt, än en gång förundrats över hur självcentrerad man, hmm…alltså i detta fall jag, kan vara i min tro. Så mycket verkar handla om min gudsbild, min gudsrelation, min troskamp och min upplevelse av att inte riktigt känna den Herre jag valt att följa och tjäna. På nåt sätt upplever jag att att den här starka självcentreringen är typisk för mycket av det som händer i församlingen idag. Skall vi, skall jag, behöva fundera på vår gudsrelation hela livet? Vill Gud det? Är livets enda mening att växa i tro och lära känna Gud allt bättre och bättre, eller har han något annat i beredskap för oss? Kom att tänka på Franciskusbönens ord “det är genom att ge som man får…det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv…det är genom att dö som man uppstår till det eviga livet…” Kom att tänka på att det är i mötet med andra människor vi upptäcker vem vi själva är. Kom att tänka på att vi finns till för någon annan. Fader, hjälp oss, hjälp mig, att se detta!
Ronny