Våra barn behöver Gud, det finns så många rädda barn.
Låt oss be att de får möta Faderns kärlek och att de får sin trygghet i Jesus.
Låt oss vara öppna för att vara Guds verktyg när han möter barnen, våra egna och andras.
Låt oss be för barnen, i min släkt fanns en troende ogift kvinna, hon dog före jag kom till tro men jag är övertygad om att det var hennes böner som bar mig.
Låt oss be för barnen och be att de lär sig be själva.
Gunilla Riska
Jag har ikväll, eller inatt, än en gång förundrats över hur självcentrerad man, hmm…alltså i detta fall jag, kan vara i min tro. Så mycket verkar handla om min gudsbild, min gudsrelation, min troskamp och min upplevelse av att inte riktigt känna den Herre jag valt att följa och tjäna. På nåt sätt upplever jag att att den här starka självcentreringen är typisk för mycket av det som händer i församlingen idag. Skall vi, skall jag, behöva fundera på vår gudsrelation hela livet? Vill Gud det? Är livets enda mening att växa i tro och lära känna Gud allt bättre och bättre, eller har han något annat i beredskap för oss? Kom att tänka på Franciskusbönens ord “det är genom att ge som man får…det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv…det är genom att dö som man uppstår till det eviga livet…” Kom att tänka på att det är i mötet med andra människor vi upptäcker vem vi själva är. Kom att tänka på att vi finns till för någon annan. Fader, hjälp oss, hjälp mig, att se detta!
Ronny
När jag satt mig ner för att be här i bönerummet, fann jag att jag är rädd. Under de senaste 1 1/2 åren har Herren jobbat med mig och prestige. Jag har fått lägga ner mitt ryke i Herrens hand. Jag har fått lära mig att sluta bry mig om vad folk tycker och tänker om att jag tror på Jesus och står för det även i offentlighetens ljus. Det har varit en befrielseprocess.
Och så nu här ikväll, märker jag att jag är rädd – Vilken prestige kommer jag “att tvingas” dö från härnäst? Är jag beredd på det? Villig att betala priset? Viljan säger ja, men förståndet säger nej. 
Och så kommer orden “Var inte rädd, du lilla hjord” till mig. Jag hade ingen aning ur vilket sammanhang jag skulle leta denna vers. Så jag sökte på www.bibeln.se, läste alla “Var inte rädd” ställen och tårarna trillade ner längs kinden. Den nästsista versen var just det bibelställe jag sökte ur Luk 12:32, Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Jag rekommenderar verkligen läsnig av alla “var inte rädd” ställen. De är fyllda med underbara löften om vem Gud är och om vad Herren vill göra genom sitt folk. Hela Luk 12 är också viktigt i sammanhanget.
Jag tror att det är flera än jag som är rädda. Den senaste tiden har jag tänkt just på dessa saker även i förhållande till vår församling, inser jag i skrivande stund. Vill vi verkligen ha väckelse? Är vi verkligen beredda att ge upp vårt anseende? Den senaste väckelsen jag har hört om i vårt land kallas för Nokia missio. Är vi beredda att lägga ner vårt rykte på samma sätt, som ledarna för Nokia missio har tvingats göra? (Jag tar nu inte ställning till Koivistos val att bilda eget samfund) Är vi beredda att leva genomskinligt? Beredda att dela våra liv med varandra och mötas där vi möter sanningen om oss själva och varandra? Där börjar väckelsen, tror jag.
Catarina
När jag kom hit var mina första och främsta böneämnen:
Lärkans skolgrupp
Lovsångsbandet
Hjälpisarna på skriftskolorna
Ungdomarnas gemenskap
Det slog mig först senare att allt faktiskt hade något med ungdomar att göra. Jag tror på att Gud har något speciellt planerat för de här oss. Jag tror att vi KAN starta en väckelse! Jag tror vi KAN göra något för Guds rike!
Pappa, hjälp oss att se din plan för oss. Hjälp oss att inse att “bara” en person kan göra stora saker. Hjälp ungdomsgänget att växa i tro, styrka och gemenskap!
Michael
Jag upplevde följande bibelställe då jag höll på och ropade och härjade till Herren i bönerummet.
“Jag väntade ivrigt på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på Herren. Salig är den man som sätter sin förtröstan till Herren och inte vänder sig till de stolta , de som viker av till lögngudar. Herre, min Gud, många är de under du har gjort och de tankar du har tänkt för oss.” Ps. 40:2-6
JAG ÄLSKAR JESUS!
Seppo
Den första punkten som omnämns i Lukas’ vision är en församling i tillbedjan.
Vi måste alla bli bättre på det här. Då jag var i bönerummet lyssnade jag på lovsånger. Vid ett tillfälle, då en ny sång knappt hade börjat avbröt lovsångsledaren plötsligt sången för att brista ut i en bön. Det blev ett väldigt starkt exempel på en person som är känslig för Guds tilltal.
I helgen var jag på en helandekonferens i Stockholm där huvudtalaren, Bill Johnson, många gånger betonade hur viktigt det är att vi samarbetar med Gud. Jesus sade att han INGET kunde göra av sig själv, bara det han såg Fadern göra. Han var beroende av Anden, och behövde se och höra vad Fadern ville göra. Vi måste bli mer känsliga för Guds Ande, så att vi kan samarbeta med honom. Då börjar vi se de resultat Jesus såg.
Toffi
Jag tror det är otroligt viktigt det här med vittnesbörd. Då jag bad upplevde jag att Gud längtar att få höra sitt namn nämnt på gator och torg, i bussar, tåg, metro och spårvagnar, på kaféer, i skolorna. Tänk om det överallt skulle låta “Det här har Jesus gjort! Jesus har helat mig! Jesus har befriat mig! Jesus har hjälpt mig!”
Bara som ett enkelt vittnesbörd, inte en predikan eller ett försvarstal.
Och jag tror att vi måste börja stärka vittnesbördskulturen här i Lukas. Vad har Gud gjort i ditt liv? Kanske t.o.m. dags att börja samla in vittnesbörd på webben?
Toffi Perret