Det är något speciellt med det här rummet. Jag kan inte få nog av det. Gudsnärvaron, som slår emot då man kommer in, och som drar mig fram till korset.
De böner jag fått under dessa morgontimmar har handlat mycket om er, kära vänner; om folket i och kring Lukas, och också vidare omkring. Det känns som att Gud bara längtar efter att få röra vid oss, tala med oss, umgås med oss. Kanske det är det som bäst beskriver upplevelsen. Att umgås med Gud. Tala. Sjunga. Dansa. Äta. Dricka. Skratta. Gråta. (Har inte gjort det sista ännu, även om det känns skönt.)
Det allmänna temat för den här bönestunden tycks ha varit: Var inte rädda. Jag älskar er. Bekymra er inte. Det är jag som har kallat er och utvalt er. Jag skall sända er Hjälparen, så att ni får kärlek, vishet, kunskap och kraft att göra det jag har kallat er till. Var inte rädda.
Och samtidigt ord om allvar. Då vi unga förberedde den här veckan var det en som hade ett tilltal, som hon upplevde att gällde oss som grupp. Jag vet inte om hon tänkte att det också gällde hela församlingen, men jag tror det gör det.
“Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. Hans är äran och makten i evigheternas evigheter, amen.” – 1 Petr. 4:7-11
Men sedan också fortsättningen (som kanske är mera allvarlig):
“Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet. Saliga är ni, om ni hånas för Kristi namns skull, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Men ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare. Men om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet. Ty tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, vad skall då slutet bli för dem som inte lyder Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd blir frälst, vad blir det då av den ogudaktige och syndaren? Därför skall de som efter Guds vilja får lida anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare, under det att de gör vad som är gott.” – 1 Petr. 4:12-19
Pröva, och behåll det som är gott.
Nu är det dags att lämna över bönerummet åt Catharina, så hon inte behöver höra på mitt smattrande hela sin bönestund… 
-Toffi