Det blev en väldigt konkret upplevelse som talade till mig idag. Efter min vilsamma bönetimme var det ingen som skulle komma eftermig, så jag blev beordrad av min man 
att bli här tills en person som lovat hoppa in skulle dyka upp om en halv timme. Med den påföljd att jag inte kunde gå efter mina barn den tid jag lovat – och det blev en väldigt hård känslomässig kamp eftersom jag längtar SÅÅÅÅÅ efter att få se dem och inte vill att de behöver var på dagis/eftis en minut mer än nödvändigt. Men Herren talade genom det här. Om jag saknar mina barn så efter bara en arbetsdag, hur mycket mer längtar inte vår himmelske Pappa efter att få umgås med oss. För att inte tala om de barn som är fångna av själafienden och inte känner honom?!?
Herre, ge oss Din kärlek och längtan till gemenskap med dem som inte (ännu) känner Dig. Förlåt min kärlekslöshet och egoism!!!
Bönekramar från bönerummet,
Johanna Perret